Utvalt

ÄNGELN SOM KROCKADE MED ETT VINDKRAFTVERK

Varje morgon inspekterades terrängen runt vindkraftverken och rensades på döda rovfåglar och fladdermöss så att djurvännerna inte fick nya fynd att förfasa sig över. Vid en sådan runda upptäckte en av inspektörerna en avhuggen hand på marken. Den var kapad strax ovanför handleden. Handen var mycket vacker, som en kvinnohand, och det fanns inget blod vid sårkanterna. Vid närmare påseende fanns det heller inga ben i handen. Den var som en tom men utspänd handske.

Fyndet ledde till att man gjorde en grundlig undersökning av det aktuella området. Inspektörerna hittade då vita tygrester och i dessa andra kroppsdelar – ett ben, en avhuggen arm, en torso och huvudet av en blond ung man. Gemensamt för fynden var att de saknade såväl blodådror som skelett. Här och där påträffades rester av vad som liknade fjäderklädda vingar.

Alla fynd överlämnades till universitetssjukhuset för obduktion. Vid denna konstaterades att samtliga kroppsdelar kom från den blonde unge mannnen och så även vingarna. Det rörde sig alltså om en ängel som kolliderat med vindkraftverkets propeller och styckats av de snabbt roterande propellerspetsarna.

Ingen av läkarna hade nånsin sett en död ängel förut och de flest av dem trodde att änglar bara var religiösa sagoväsen. Nu visste de bättre. Som att änglar fanns i verkligheten och hade en helt annan typ av fysik än människor. De saknade ben och skelett, i stället hade de i likhet med trollsländor och andra insekter en sorts exoskelett. Det gjorde deras kroppar ihåliga och lätta och lämpade för flygning. Man kunde se att vingarna var förbundna med starka muskler, men hur muskulaturen kontrollerades förstod man inte. Det troliga var förstås genom impulser från hjärnan – problemet var bara att ljuslockiga kraniet var lika tomt som övriga delar av änglakroppen.

Fyndet hölls hemligt och kroppsdelarna transporterades till en militärbas långt från vindkraftverken. På basen började andra specialister fotografera kroppsdelarna och passa ihop dem. Det visade sig att alla delar fanns och var så gott som oskadda. När man pusslat ihop dem hade man en hel änglakropp liggande på obduktionsbordet. Den var exakt 150 cm lång och vägde endat 10 kg. Ängeln gavs smeknamnet Angelo i brist på bättre, alltså ett maskulint namn trots att den inte hade något könsorgan överhuvudtaget (och inte heller urinledare eller anus).

Änglar ingår ju i den religiösa mytologin och därför tillkalllades representanter för olika trossamfund. De fick alla avlägga tysthetslöfte innan de släpptes in till den döda ängeln. Medlemmarna i gruppen föll på knä för att visa detta gudaväsen sin djupa vördnad. Därefter utbröt en animerad diskussion om vilket himmelrike som skickat Angelo ner till jorden. Man diskuterade också om alla änglar såg ut som Angelo. Fanns det möjligen andra änglaraser med mörk hy, mörkt hår och bruna ögon?

En annan fråga som intresserade såväl biologer som präster var änglarnas kosthåll. Angelo hade käkar och tänder och en mun, men varken matstrupe eller magsäck. Så vad levde en ängel av? Prästerskapet var härvidlag mera överens än biologerna. Änglar levde av guds ande som fyllde deras kroppar vid behov och doftade svagt av vanilj. Ännu i döden spred Angelo en behaglig vaniljdoft.

Kunde änglar tala? Angelo hade en tunga och borde alltså kunna forma ljud. Prästerna var överens om att änglar i varje fall kunde sjunga, i de heliga skrifterna talas det ju om änglakörer. Men några stämband fanns inte hos Angelo. Kanske var det bara vissa änglar som kunde sjunga.

Man diskuterade också vad man skulle göra med delarna av den döda ängeln. Lägga dem i en glaskista som förvarades på basen eller som prästerna förslog begrava dem i vigd jord? Balsamering tycktes inte vara nödvändig med tanke på att nu hunnit gå nära en månad sedan Angelo flugit in i vindkraftverket och det inte fanns minsta tecken på förändringar i exoskelettet. En entomolog bekräftade att man som regel inte behövde några konserveringsmedel då man monterade insekter på nålar.

Problemet löste sig självt. När man öppnade dörren till obduktionssalen en morgon var alla Angelos kroppsdelar borta. Bordet där de legat var helt tomt, på det vita underlägget fanns inte minsta spår eller avtryck. Alla som haft med den döda ängeln att göra skyndade till för att med egna ögon se vad som hänt. Rummet hade inga fönster och enda dörr. Några brytmärken fanns inte, det var som om delarna upplösts i intet.

I realiteten hade änglarnas herre skickat ner en ängel för att hämta Angelo, stoppa kroppsdelarna i en medhavd säck och flyga tillbaka upp i himlen. Den väntande guden såg till att kroppsdelarna omedelbart fogades samman varpå han väcktes till liv med en pust av den gudomliga andedräkten. När Angelo nymornad stod inför sin herre upptäcktes att hans vänstra öra saknades. Ängeln som hämtat honom försäkrade att han fått med alla kroppsdelar och att han inte tappat någon vägen. Änglarnas herre mumlade något om att det fick man utreda vid ett senare tillfälle. Nu handlade det om hur Angelo kunnat flyga in i vindkraftverket trots att lägsta tillåtna flyghöjd för änglar var 500 meter.

Rät skamsen erkände Angelo att han velat ta sig en närmare titt på detta mänskliga påfund. När han kom nära var suget från propellern så starkt att han drogs in och hackades i småbitar av propellern. ”Låt detta bli en varning för er alla”, sa änglarnas herre. ”Det var bara på grund av min godhet som jag väckte honom till liv. Att han nu står här inför oss utan sitt vänstra öra är en påminnelse om vad som kan hända en alltför nyfiken och tanklös ängel.”

De andra änglarna retade honom och kallade honom Angelo Utan Öra, ty tvärtemot vad många påstår är inte änglar alltid några änglar. De kan faktiskt vara rätt jävliga. Och för att händelsen inte skulle upprepas och ännu en ängel flyga in i ett vindkraftverk ökades den lägsta tillåtna flyghöjden för änglar till 1000 meter.

Så nu vet du det.

Utvalt

Dags att ställa hantlangarna inför rätta

Efter massavrättningarna med covid-”vaccin” har läkare och sjuksköterskor gjort avbön i form av upprop där de tar visst avstånd från sina handlingar. Det är tacknämligt men långt ifrån tillräckligt. Den som har många liv på sitt samvete bör inte kunna komma undan ansvaret så lätt. Det räcker inte med att säga att man trodde på tillverkarnas påståenden eller att man följde föreskrifterna från myndigheterna. Eftersom det tidigt hördes kritiska röster mot såväl testerna som de oprövade ”vaccinerna” borde de som arbetade på fältet ha sagt ”stopp, det här gör vi inte förrän vi fått bevis på att metoder och preparat verkligen fungerar”.

Men majoriteten av läkare och sjuksköterskor gjorde det inte och fortsatte att sticka sprutor i miljarder människor av vilka alltför många dog direkt eller invalidiserades. Myndigheterna hejade på med kampanjer som skulle övertyga de tvehågsna, typ Kavla upp (som i Sverige lär ha kostat 20 miljoner i form av annonser och ersättningar till kändisar).

Alla deltagare i denna världshistoriens största bluff har hittills gått fria från ansvar. Är det inte på tiden att de ställs inför rätta? Det räcker inte med att åtala läkemedelsbolagen även om de naturligtvis har det yttersta ansvaret för massmorden. De som höll i sprutorna är i hög grad skyldiga och bör inte komma undan med uttalanden som ”vi trodde att vi gjorde rätt” eller ”vi kunde inte neka för då hade vi fått sparken”. Tyvärr kommer de att fortsätta arbeta inom sjukvården… och man kan väl bara hoppas att någon av dem sover riktigt dåligt om nätterna.

Utvalt

Moderna myter

En man som heter Brian Gitt har sammanställt en intressant lista över många av de moderna myter som cirkulerar i media. Den återges här i något förkortad och redigerad form och i min översättning.


Myt 1. Sol- och vindkraft är de bästa lösningarna för att minska mängden växthusgaser. Fakta är att övergången från kol till naturgas under de senaste 15 åren har svarat för den största minskningen. Naturgas producerar bara 10% av luftföroreningarna och 50% av CO2 jämfört med kol.
Myt 2. Världen håller på att övergå till sol, vind och batterier. Fakta A: Sol och vind producerar bara runt 3% av den globala energin, trots att det har investerats 2,7 triljoner dollar under det senaste årtiondet. Fakta B: Satsningen på sol, vind och batterier leder till en överförbrukning av mineral och landområden.
Myt 3. Solkraftanläggningar minskar hushållens elkostnader. Fakta är att satsningar på solenergi genomgående har lett till högre elpriser för konsumenterna. I USA handlar det om 11% högre elpriser i de 29 stater där de styrande subventionerar solenergi. I Kalifornen är elkostnaden 80% högre än det amerikanska genomsnittet.
Myt 4. Kärnkraften är farlig. Fakta: Kärnkraften är det säkraste och mest effektiva sättet att generera elektricitet. Under mer än 60 år har endast ca 200 personer dött på grund av kärnkraft; i siffran ingår olyckorna vid Tjernobyl, 3 Mile Island och Fukushima. Även om man räknar med cancerfallen på grund av exponering för radioaktivitet är siffran låg jämfört med de miljoner som varje år dör av luftföroreningar.
Myt 5. Det radioaktiva avfallet är ett stort problem. Fakta är att detta är det enda avfall som inte förorenar naturen. Allt radioaktivt avfall i USA förvaras säkert och uppgår inte till en större mängd än att det får plats på en fotbollsplan packat 10 meter högt.
Myt 6. Eldrivna fordon minskar CO2-utsläppen. Fakta: Utsläppen flyttas från avgasröret till elleverantören. Om elproduktionen är smutsig är elfordonet det också. 50% av alla elfordon kommer från Kina där den mesta elen kommer från kolkraftverk.
Myt 7. Klimatförändringarna är den största framtida faran för mänskligheten. Fakta: Energifattigdom är ett större hot och orsakar 10 miljoner förtida dödsoffer varje år. Två miljarder människor i världen har inte tillgång till mer elström än vad som krävs för att hålla ett kylskåp igång. En miljard har ingen elektricitet alls och använder ved och kodynga för matlagning och uppvärmning.
Myt 8. Nationerna lever upp till sina klimatlöften. Fakta: Alla nationer ser i huvudsak till att de har tillgång till energi. Så planerar t.ex. Japan att öka användningen av naturgas och olja från 34,7% 2019 till över 60% år 2040.
Myt 9. Tillgången till fossila bränslen minskar. Fakta är att reserverna av olja och naturgas i stället ökar. Vissa uträkningar visar att vi kommer att ha reserver för över 1000 år framåt.
Myt 10. En ökning av energikonsumtionen är inte bra. Fakta är att ju mer energi vi förbrukar, desto bättre mår mänskligheten och miljön. Energi förbättrar levnadsförhållandena och förlänger våra liv, ger oss bättre hälsa, bättre vattenkvalitet och bättre sanitära förhållanden, bidrar till större jämlikhet m.m.


Alla här nämnda fakta kan utan svårighet kontrolleras ifall någon betvivlar dem. Hjälp till att slå hål på de här myterna och många andra som cirkulerar i media.

Utvalt

De nya religionerna

Religion är grundad på en kombination av logik och tro. Man kan också uttrycka det som att religion kan hjälpa människor att skapa ordning och ge mening åt livet i en kaotisk värld. För många människor har politiken idag blivit en religion och tyvärr har denna kombination dragit med sig vetenskapen, som nu också blivit politisk och fått en religiös anstrykning.
Tidigare var kommunismen vänsterns huvudreligion. Med Sovjetunionens fall och andra händelser i dess efterdyningar sökte sig de troende till en ny gud, Moder Jord eller miljön. Denna religion predikade global avkylnng på 1970-talet för att något decennium senare ändra budskapet till global uppvärmning, idag kryddat med klimatförändringar och extremväder. Allt normala cykliska variationer som varit en del av tillvaron på Jorden långt före människans entré på planeten.
Klimatförändringarna fungerade när det handlade om att hitta på ursäkter för massiva skattepålagor och lika massiva utgifter som skulle fördela resurserna rättvisare. Men när folk började tvivla på budskapet kom man på att ersätta miljöguden med ett dödligt virus som kunde hålla folk i tukt och förmaning. Det fungerade bättre. Vänstern ser på kampen mot klimatförändringarna och covid med en religiös iver som närmast kan betecknas som jihadistisk.
Den traditionella religionen har enligt Brian C. Joondeph (se nedan) ett antal grundelement som återfinns i klimat/covid-religionerna.
Trossatser – Jorden och civilisationen kommer att förgöras av den av människan orsakade globala uppvärmningen eller av det virus som människan (troligen) framställt. Vänstern är helt övertygad om den saken. Vi måste omedelbart vidta kraftfulla åtgärder annars går världen under (vi har bara 9 år på oss nu).
Religiös organisation – Både klimathotet och covidpandemin bygger på rädsla som underblåses av statliga myndigheter och förstärks av media. Nya byråkratiska organisationer måste skapas eller gamla få mer makt att inskränka människors frihet.
Känslor – Det gäller att spela på känslor både inom den traditionella religionen och inom det nya trosystemet. När det handlar om klimatet är det först och främst rädslan för massvält och slutet på det liv vi lärt oss betrakta som normalt. I fallet covid handlar det om rädslan av att dö av ett virus som har en dödlighet på mindre än 99 procent. Man använder bilder som talar till känslorna, från isbjörnar som klamrar sig fast vid isklumpar till foton av överfyllda sjuksalar eller IVA med personalen som statister.
Heliga föremål – För klimatrörelsen är vindsnurror, solpaneler och eldrivna fordon ikoner som hittills inte kunnat bevisa att de verkligen kan åstadkomma underverk. Inom covidrörelsen är motsvande heliga objekt munskydden, som bara kan ses som symboliska eftersom de bevisligen inte gör minsta nytta som skydd mot ett virus. Ett annat heligt objekt är vaccinsprutan som inte heller den bevisat sin heliga kraft.
Symboler – Dessa ligger nära de heliga objekten och förekommer oftast i form av stickers med texten ”Jag är vaccinerad” eller något åt det hållet som visar att den som bär symbolen är en bättre människa än du själv.
De skrämmande budskapen är långt ifrån desamma dag från dag. ”Forskningen” gör ju ständigt nya framsteg och reviderar gamla sanningar. Den globala avkylningen ändrades först till global uppvärmning och sedan till klimatförändring när man inte kunde verifiera eller ändra modellerna. Ifråga om covid kunde till en början det behövas endast ”15 dagar för att minska spridningen” och det hette att ”ansiktsskydd är onödiga”. Sedan hette det att ”vaccinerna är säkra och effektiva”, att ”vaccinerna kommer att låta livet återgå till det normala” och att ”vaccinerade behöver inte bära munskydd”. Nu talas det om en ”de ovaccinerades pandemi” och att ”vacciner inte förhindrar infektion eller överföring av smitta, de minskar bara risken för inläggning på sjukhus och död”. Man får känslan av att detta är första gången som världen drabbas av ett luftvägsvirus och att duktiga forskare lyckats ta fram ett vaccin.
Domedagsprofeter predikar för oss, antingen de heter Al Gore eller Anthony Fauci, och profiten följer profeten här liksom pengarna följer de fabulöst rika ledarna i de stora religionerna. Hyckleriet är också lika utbrett. Vetenskapliga organ och organisationer förmedlar budskapen och media stämmer in i kören i egenskap av församlingsmedlemmar.
Samtidigt experimenterar de ansvariga med olika lösningar som ofta bara förvärrar problemen i samhället. Vi får skenande kostnader för både el och gas och vindkraftverken skjuter i höjden och hackar ihjäl fåglar och fladdermöss, samtidigt som man aviserar nya covidmutationer och människors hälsa blir allt sämre på grund av nedstängningar och ständigt nya restriktioner.
Flirten med de traditionella religionerna ingår som ett led i propagandan. Guvernören i New York, Kathy Hochul, bekräftade den nya covidreligionen i en predikan i en kyrka i Brooklyn. Hon påstod att vaccinerna var inspirerade av Gud och att alla som tagit sprutorna var hennes ”apostlar” som i Jesu efterföljd skulle uppmana ovaccinerade att göra som de. Har hon månne glömt vad Matteus skriver: ”De som är friska har inget behov av en läkare utan endast de som är sjuka”?
Det yttersta målet för dagens nya religioner är att ta kontroll över medborgarna, att begränsa deras frihet inom alla områden och att inlemma dem som lydiga undersåtar i det globala samhället, vilket styrs av en självutnämnd elit. Det är knappast det budskap som predikas av de traditionella religionerna, men vi lever i en ny värld med den nya vänsterns klimat- och covidbudskap. Sjung Hosianna, ta på dig munskyddet, sätt dig i din elektriska bil och kör till närmaste vaccinationsscenter.

Det här inlägget bygger till stora delar på en artikel skriven av läkaren Brian C. Joondeph och publicerad i The American Thinker. Läs originalet här https://www.americanthinker.com/articles/2021/10/covid_has_replaced_climate_change_as_the_religion_of_the_left.html

Utvalt

FN fortsätter med sin skrämseltaktik

”Den nya klimatrapporten är inget annat än en trött skrämselritual som vi hört upprepas i årtionden av media.”

Det skriver Vijay Jayaraj, en indisk bloggare som är mycket kritisk till att Västvärlden alltjämt försöker styra utvecklingen i hans hemland. Han häcklar också FN:s generalsekreterare propagandisten António Guterres och Linda Mearns, en av författarna till rapporten och verksam vid U.S. National Center for Atmospheric Research. Hon tycks ha läst för många baksidestexter på kioskdeckare: ”I don’t see any area that is safe … nowhere to run, nowhere to hide”.
Jayaraj erinrar om att vi som upplevt 1970- och 1980-talen känner igen skräckscenariot, fast på den tiden handlade det mest om överbefolkning. Man trodde (och många tror alltjämt) att jordens resurser snart skulle vara uttömda och uppätna om vi människor fortsatte att föröka oss. Paul Ehrlich var den mest kände av dem som predikade detta och författare till boken ”The Population Bomb” (1968).
Men fem årtionden senare har en rekordstor procent av världens invånare tillgång till både mat och varor i överflöd. Under de senaste sju årtiondena har den förväntade medellivslängden ökat från knappa 46 år till otroliga 73 år! Bruttonationalprodukten i Indien och Kina med vardera 1,3 miljarder invånare har också ökat snabbt under de senaste 40 åren.
Trots att vi nu ser nästan enbart positiva resultat av befolkningsökningen, fortlever den gamla vidskepelsen inte minst hos de gröna vettvillingarna att överbefolkning måste leda till en katastrof. Efter framgångarna med den konstruerade coronapandemin konstruerar man nu en klimatkris med samma syfte – att skrämma människor till underkastelse. Såväl rika som fattiga länder uppmanas att överge fossila bränslen, som svarar för över 80 procent av all primär energi som konsumeras i världen (2019).
Detta skulle innebära att världen tvingades reducera eller helt avstå från allt som gjort livet bättre. Elektricitet, transporter, skolor, sjukvård, matproduktion, tillverkning och i princip alla industriella verksamheter utnyttjar i något sammmanhang kol, olja eller naturgas. Den s.k. förnybara energin har ju redan bevisat att den aldrig kan ersätta de fossila bränslena. Redan idag har klimatalarmismen skadat energiproduktionen inom många sektorer världen över och riskerar på sikt livet på hundratals miljoner människor.
”Rationella människor – beväpnade med omdöme och hederlig vetenskap – måste göra sig hörda med argument och svar på det farliga nonsens som FN och dess trogna följare sprider i världen”, slutar Vijay Jayaraj.

  • Indisk familj bärgar skörden.

FARMOR var ett av 17 barn

Torparen och timmermannen Johan Larsson (1835-1912) och hans hustru Margareta Pehrsdotter (1842-1909) gifte sig i Holme i Ångermanland 1859. Familjen blev minst sagt barnrik med hela 17 barn födda av samma hustru. Men så var Margareta endast 17 år när hon födde det första barnet, knappt en månad efter vigseln.

Efter en tid flyttade familjen till ett torpställe som också låg intill Faxälven men lite längre uppströms än Holme by. Torpet omfattade endast 2 1/2 sel jordbruksmark, ungefär 2535 kvadratmeter eller knappt en halv fotbollsplan. (Ordet sel eller seland är en ålderdomlig dialektal variant av sädesland, främst använd i Ångermanland.) Här stannade familjen till 1877. Under denna tid födde Margareta inte mindre än 11 barn. Ett par av döttrarna dog vid späd ålder. Under ett enda år, nödåret 1868, dog ytterligare tre av barnen, det äldsta av dem endast lite över fem år gammal. Orsakerna angavs som lunginflammation och meningit.

I slutet av 1860-talet var dödligheten stor i hela landet bland både barn och vuxna, detta som en följd av nödåren 1867-69. År 1867 var det extremt kallt och regnigt särskilt i norra Sverige och isarna låg kvar långt in i juni. Först vid midsommar kunde man börja sådden. Redan i augusti kom frostnätterna. Missväxten var ett faktum. Det följande året drabbades så gott som hela Sverige av torka och situationen förvärrades. Notera att dessa nödår inträffade långt före den egentliga industrialiseringen, varför de knappast kan ha orsakats av någon mänsklig aktivitet.

Tre av barnen begravdes i Härnösand. Det berodde på att fadern var timmerman och anställd vid Kronholmsvarvet, ägt av Härnösands stad. Arbetet där kulminerade i början på 1870-talet, då ett 10-tal segelfartyg löpte av stapeln. Det var de goda träkonjunkturerna som medförde en ökad efterfrågan på tonnage.

Arbetet på varvet var säsongsbetonat. Det började som regel på hösten och slutade på våren eller försommaren då fartygen sjösattes. Troligen hade Johan Larsson arbetat vid varvet under några år för att återvända till torpstället över sommaren. Det är också troligt att han haft familjen med sig, åtminstone under det olyckliga året 1868.

Min farmor Tilda Christina var det tionde barnet och föddes 1874. Hon stannade i hembygden fram till 1896 då hon av okänd anledning flyttade till Uppsala Där mötte hon Herbert Emanuel Agdler som hon gifte sig med 1902. Paret fick ett enda barn, min far Rune Herbert Sixten, som föddes 1905.

Mycket lite är känt om farmors liv före äktenskapet. Att hon var en skicklig sömmerska står emellertid klart, även om hennes Singer symaskin förmodligen inte sömmade ”guld i strömmar” som reklamen lockade med. Ryktet om hennes skicklighet spred sig tydligen i den akademiska världen i Uppsala och efter det att huset i Eriksberg stod färdigt avlöste professorskorna varandra i glasverandan där farmor hade sin ”ateljé”. Vintertid flyttade verksamheten in i köket.

Intressant är att många av flickorna i den stora familjen blev just sömmerskor i vuxen ålder. Även sonen Lars Olof kom att ägna sig åt klädsömnad. Han for tidigt till England för att lära sig tillskärning och skrädderi på Savile Row, ”Londons mest välklädda gata”. Så småningom flyttade han till Nice i Frankrike och bytte efternamn till det mer franskklingande Therné. Men det är en annan historia.

När farmor Tilda dog i kräfta 1942 var jag sju år och därför minns jag inte så mycket av henne. Annat än att hon var tjock och luktade svett. För att inte solka kläderna med svettringar i armhålorna sydde hon in ”svettlappar” som kastades med jämna mellanrum (och gillades av huskatten Mulle). Det gjorde hon för övrigt även åt många av sina ”fina” kunder. Detta var långt före de dagliga duscharnas och deodoranternas tid, då människans naturliga odörer kamouflerades med eau de cologne och parfym.

En av Tilda Christinas systrar hette Syster Augusta och var född 1880. Hon flyttade också till Uppsala och gifte sig med folkskolläraren Edvard Bjurling i Visteby, Rasbo. På bilden utanför Visteby skola ses farfar Herbert Emanuel och min far tillsammans med Edvard Bjurling och sonen Gunnar. Troligen är det Syster Augusta som luktar på en ros. Fotot är taget i början på 1920-talet.

FARFAR – den högfärdige kakelugnsmakaren

Idag vet inte alla vad en kakelugnsmakare var. Utan att gå in på detaljer var det en man som tillverkade kaklet i en kakelugn och även monterade det på plats. Det var ett aktat hantverksyrke.

År 1846 födde 20-åriga pigan Karolina Kristina Ersdotter en oäkta son som döptes till Anders. Han växte upp i Wänge by i Uppland och blev med tiden rättare på en gård. Men staden Uppsala lockade och 1900 finner vi honom som arbetare vid Erlangens Bryggeri. Då var han änkling sedan 10 år tillbaka. Hans hustru Maria Charlotta hade dött i tuberkulos 1890. Enligt kyrkböckerna var han far till inte mindre än fem barn. Ett av dessa barn var min farfar Herbert Emanuel född 1878.

Den 5 mars 1900 utbryter en kraftig eldsvåda på Erlangens Bryggeri, den största brand som drabbat staden på mycket lång tid enligt Upsala Nya Tidning. Brandkåren lyckades omsider släcka elden men då var den stora träbyggnaden så gott som förstörd. Och än värre – ”inne i bryggeriet befann sig 55-årige förre rättaren, numera bryggeriarbetaren Anders Andersson och det lyckades honom ej att rädda sig”. Tidningsartikeln berättar också att tre av barnen bodde hemma när katastrofen inträffade. Min farfar var fyllda 21, hans bror Henrik Bernhard var 20 och dottern Olga Marina 15 år.

I kyrkböckerna kan man läsa att Herbert Emanuel två år senare gifte sig med Tilda Kristina Johansson från Ramsele i Ångermanland. Om denna Tilda Kristina och hennes stora släkt finns mycket att berätta, men det sparar jag till ett följande avsnitt i den här lilla serien.

Min farfar tycks ha varit besluten att skaffa sig ett bättre liv än det hans far kunnat erbjuda sina barn. Han började med att byta efternamn. Andersson var ju alldeles för vanligt, han ville ha ett nytt namn med klass. I Uppsala fanns en akademikerfamilj med efternamnet Agdur och även uppsatta personer som hette Adler. Farfar tog den första stavelsen respektive den sista ur de båda och skapade på så sätt det nya efternamnet AGDLER. Det registrerades 1905, samma år som min far Rune Herbert Sixten föddes.

Uppsala var vid denna tid en mycket segregerad stad. Akademikerna bodde i stora hyreshus runt centrum eller byggde villor i stadsdelen Kåbo, medan arbetarna befolkade kvarteren i utkanterna med utedass som hygienstandard. Den lilla familjen Agdler bodde i ett hus i Fjärdingen med adress Götgatan. Det låg i ett typiskt arbetarkvarter där de flesta av invånarna arbetade inom lerindustrin. Farfar Herbert Emanuel var anställd på Upsala-Ekeby, hustrun Tilda Kristina sydde klänningar åt de välbeställda professorsfruarna och min far Rune jollrade i barnsängen ackompanjerad av Singer-maskinens taktfasta trampa.

Farfar ville komma bort därifrån, men ekonomin tillät det inte. Det skulle dröja ända tills sonen Rune slutat folkskolan innan han kunde bevisa för omgivningen att familjen Agdler var menad för något större. Rune fick börja på Allmänna läroverket i stället för att gå som springpojke eller dräng någonstans. Pojken hade läshuvud, han läste tyska och matematik, fysik och kemi, han fick en skärmmössa med guldmärke. Men pengarna räckte inte för de fem åren fram till realexamen eller också tappade Rune sugen, oklart vilket.

Upsala-Ekeby startade sin verksamhet 1886. Företaget ägdes då av Uppsalafamiljerna von Bahr, Ekstrand och Holm. Tegeltillverkningen kom igång samma år medan kakeltillverkningen startade året därpå. Efter 1910 hårdnade konkurrensen på kakelugnsmarknaden, främst från Upsala Kakelfabrik AB där Axel Sterner var VD. Denne tyckte sig å andra sidan ”utsatt för en hänsynslös konkurrens från en firma (Upsala-Ekeby) i närheten av Upsala”.

Konkurrensen ledde till att Upsala-Ekeby 1915 köpte Upsala Kakelfabrik. Axel Sterner ingick i köpet. Han blev koncernchef och VD i Upsala-Ekeby. I detta företags styrelseberättelse 1916 kunde Sterner förnöjt konstatera ”att den hårda konkurrens, som sedan några år tillbaka varit rådande mellan Upsala-Ekeby och Upsala Kakelfabrik, har under det gångna året på ett för bolaget (Upsala-Ekeby) förmånligt sätt övervunnits”. Året därpå, 1917, var Upsala-Ekeby Skandinaviens största tillverkare av kakelugnar och lergods och företaget sysselsatte ca 300 anställda.

En typisk kakelugn från början av 1900-talet, tillverkad av Upsala-Ekeby. Det fanns också mer utsirade och dekorerade modeller men detta var en typ som monterades i de flesta byggen ända fram till 1945 då tillverkningen lades ner och UE satsade på andra keramiska produkter.

Och så drabbades Herbert av lungsot och måste läggas in på det då nybyggda Centralsanatoriet. Där blev han liggande i ett år innan han konstaterades smittfri. Kanske var det vid den här tiden som hans yngre bror Bernhard höll på att strypa en karl i samband med ett gräl. Han hade betett sig konstigt under en längre tid dessförinnan och spärrades nu in på Ulleråkers sinnesjukhus i stället för att hamna i fängelse.

I början på 1930-talet avstyckade Upsala-Ekeby tomter i ett område som hette Eriksberg. Tomterna såldes till de anställda för 50 öre kvadratmetern. Nu arbetade både far och son på bruket. De köpte en 3000 kvadratmeter stor tomt och byggsatsen till en tvåvåningsvilla från Borohus. Gretas bröder Oskar och Gustav var nu etablerade byggmästare och monterade byggsatsen. Huset stod klart 1933 och ser i stort sett likadant ut idag som när det byggdes, för övrigt är det den enda av de ursprungliga villorna som står kvar i området.

Barndomshemmet levererades i byggsats av Borohus. På nedre våningen bodde farföräldrarna och min äldre bror Rune Lorentz, i övervåningen bodde mina föräldrar och jag. Huset ser i stort likadant ut idag.

Trots att vi bokstavligen bodde under samma tak i över tio år hade jag mycket liten kontakt med min farfar (och även med farmor). Till en del berodde det på att min nio år äldre bror Rune Lorentz i stort sett bodde hos farföräldrarna på nedre våningen. Min mor ogillade det i hög grad och menade att han drog på sig lungsot, även om farfar var friskförklarad.

Som jag minns Herbert Emanuel var han lika sträng som han såg ut och alltid prydligt klädd. Grannarna tyckte att han var högfärdig. Kanske det. Han var i alla fall socialist och på första maj tog han på sig sina finaste svarta kläder och gick med blänkande nyputsade skor med i tåget genom Uppsala. För mig var han en inkarnation av den klassiska arbetarsången av Hannes Sköld i vilken ”varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus”.

Farfar tyckte också om att läsa och hade ett helt bibliotek med både fack- och skönlitteratur. På försättsbladen stämplade han ”Tillhör” och sitt namn. Böckerna förvarades i ett låst skåp med glasad dörr. På ryggarna kunde man läsa titlar som Arbetarens uppslagbok, Elektriciteten och uppfinningarna, Halolas hemligheter och Svenska folkets öden och äventyr av August Strindberg.

1942 dog min farmor i kräfta som man sade på den tiden. Farfars sockersjuka förvärrades och han fick kallbrand i ett ben. Efter amputation och utprovning av en benprotes hamnade han på ett vårdhem i Uppsala, i folkmun kallat Invaliden. Min far och jag besökte rätt ofta denna deprimerande förstuga till kyrkogården, men stämningen lättades upp en del när far bjöd Herbert Emanuel på en sup ur en kvarting brännvin, något som naturligtvis var totalförbjudet. År 1948 avled den högfärdige kakelugnsmakaren. I kvarlåtenskapen ingick en käpp med silverkrycka och en benprotes.

Framför villan ligger ett vackert stenblock med en slät vägg inåt huset. Här har familjemedlemmarna samlats uppe på stenen för ett gruppfoto. Från vänster min far och farfar, där bakom min farmors syster Inga på besök, min mor och jag själv, framför oss min bror och stående min farmor. Kvinnan som sitter så dekorativt är en kusin till min mor.

MORFAR som inte kunde simma

Ju äldre man blir desto närmare kommer man sina förfäder. Det är som om de kallar på en från sina kistor och askurnor. Berätta om oss för den som vill lyssna. Det är precis vad jag tänker göra i ett antal betraktelser över mina förfäder. Att denna den första av dem handlar om min morfar och släktingar på kvinnosidan beror på att jag hittade ett foto på nätet av min morfar och en av mina morbröder som jag aldrig sett tidigare.

Morfar hette Karl Gustav Pettersson och var född i Rasbo utanför Uppsala 1874. Föräldrarna var statare. Sonen sökte sig till Uppsala och vidare till Vendel norr om staden. Där träffade han en flicka från gården Torkelsbo. Hon hette Anna Lovisa Eriksdotter. 1903 ingick de båda äktenskap och redan på våren samma år föddes dottern Anna Maria. Hon levde i endast ett par år och dog i difteri 1905. Året före, 1904, föddes min mor Greta Lovisa och 1906 sonen Johan Gustav. Ett år senare nedkom Anna Lovisa med tvillingar, en flicka och en pojke. Flickan döptes till Ida Valborg och dog efter bara några månader, medan pojken Karl Oskar levde till hög ålder.

Omkring sekelskiftet 1800-1900 emigrerade många svenskar till USA. Bland dem fanns min morfars föräldrar som lät döpa sig till mormoner innan de for. Även morfar Karl Gustaf och hans bror August blev döpta av de kringresande predikanterna. August följde med föräldrarna och några av syskonen, men Karl stannade i Sverige – enligt vad det berättats ville han inte göra en så lång båtresa när han inte kunde simma!

Trots att Karl Gustaf var ingift med en välbeställd flicka lyckades han inte behålla Torkelsbo. Han och familjen flyttade sedan till Läby utanför Uppsala. Läby gästgivargård ägdes av en man som hette Karl Pettersson och när morfar övertog arrendet skapade det viss förvirring. Därför kallades min morfar i fortsättningen Karl Pettersson Bonde.

Gästgiverier var en sorts anhalter för vägfarande. År 1561 utfärdade Erik XIV en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och hö som foder till hästarna. I början på 1600-talet ålades alla häradshövdingar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 1/2 mils mellanrum, vilket innebar att det nu fanns betydligt fler än tidigare.

Läby gästgivargård var den närmaste norr om Uppsala och användes flitigt av resande till och från staden. Morfar Karl tycks ha haft god hand med hästar. Skaffningen sköttes av hustrun Anna och efter hennes död i början på 1930-talet av en hushållerska som också hette Anna och ses på bilden nedan.

Så småningom flyttade morfar och sönerna till ett torpställe norr om Björklinge. Där såg en hushållerska till att morfar blev ompysslad medan sönerna arbetade med byggen på olika håll i trakten. Jag minns besöken på torpet och hushållerskan Emma som var tjock och luktade svett. Min mor påstod att hon varit luder i Stockholm men rolig var hon. ”Stadsbor är underliga – de äter ute och skiter inne”. Det är sådana skämt man uppskattar när man är i tioårsåldern.

Första bilden visar morfars föräldrar och deras stora barnaskara – morfar är den långa pojken till höger. Hur många av barnen som följde med föräldrarna till USA vet jag inte, bara att morfar inte gjorde det. På bild 2 ses tre av gästgiveriets hästar och morfar med sönerna Gustav och Oskar. Tredje bilden är också tagen på Läby gästgiveri. Personerna är hushållerskan Anna, morfar och de båda sönerna Gustav och Oskar.

HITLERS MUSTASCH

Av ALF AGDLER

I likhet med många samtida unga män bar Adolf Hitler mustascher. Först en sorts knävelborrar kokett uppsnurrade med vax och till slut den lilla fyrkant under näsan som också var ett av Chaplins attribut. Det påstås till och med att Hitler var så förtjust i Chaplins filmer att han lånade mustaschen från dem. Andra källor gör gällande att Hitler hade komplex för sin långa näsa och tyckte att den var mindre iögonenfallande med en liten svart mustasch på överläppen. Hur som helst, Chaplinmustaschen blev snart en Hitlermustasch.

Första gången jag besökte Berlin efter krigsslutet tilldelades jag en personlig guide som visade mig runt bland ruinerna. Han hette Heinrich i efternamn och var påfallande lik en av nazikoryféerna, nämligen Heinrich Himmler. När jag noterade det skrattade han förläget: ”Du är inte den förste som säger det, men kom ihåg att jag heter Heinrich i efternamn”. Ibland undrade jag om det var en slump att han hette Hermann i förnamn. Men om det frågade jag honom aldrig.

Hermann Heinrich var en duglig ciceron i ruinstaden som visade mig alla de kända kvarteren. När vi befann oss utanför det som en gång varit ingången till Hitlers bunker och gården utanför där man bränt hans och Eva Brauns kroppar hade ryssarna städat undan de mesta. Det påstods att ryssarna tagit hand om Hitlers kranium och skickat det till en anatomisk institution i Moskva, en uppgift jag aldrig haft anledning att betvivla. Redan bolsjevikerna sparade ju Rasputins genitalier efter avrättningen.

När vi stod där bland soporna upptäckte jag ett litet föremål som tydligen undgått den ryska städpatrullen. Det liknade en bit kol. Jag tog upp biten och stoppade den i rockfickan som en suvenir från platsen. Långt senare hittade jag den i fickan och undersökte den närmare. Jo, visst var det ett stycke kol, kvadratiskt, med ett par centimeter långa sidor och bara någon halv centimeter tjock. När jag höll upp biten mot ljuset kunde jag tydligt se parallella linjer som liknade skäggstrån i kolbiten.

Något tiotal efter detta fick jag ett oväntat telefonsamtal til min bostad i Stockholm. Den som ringde var Herrman Heinrich. Han sa att han var på affärsbesök i Sverige och att han gärna ville träffa mig. Han frågade också om jag hade kvar den där kolbiten. Jovisst, men varför undrade han det? ”Det ska jag berätta när vi ses.”

Vi sågs samma dag hemma hos mig. Jag kände först inte igen Hermann Heinrich som blivit tunnhårig och bar runda glasögon. På överläppen växte en kortklippt mustasch. Likheten med Himmler var än mer påfallande än när vi träffades i Berlin. När jag frågade vad som fört honom till Sverige svarade han att han var representant för ett internationellt företag som bland annat sysslade med precisionsgjutningar i olika plastmaterial.

Jag tog fram asken med kolbiten och annat krafs som jag samlat på mig under resorna i olika länder. Hermann granskade den med ett belåtet leende och frågade om han kunde få köpa den. Jag svarade att jag gärna ville behålla den. En suvenir. Han lät sig nöja med svaret.

Sedan vi tagit adjö ställde jag tillbaka asken och upptäckte då att kolbiten var borta. Hermann Heinrich hade helt sonika stulit den! Det retade mig att jag inte hållit bättre koll på denna suvenir från Berlin. Samtidigt fick det mig att undra över vad det kunde vara som gjorde den där kolbiten så åtråvärd. Diamanter är ju i och för sig också kolbitar, men jag inbillade mig att de var betydligt vackrare också i oslipad form än den här flisan som legat bland soporna utanför Hitlers bunker.

Jag hade ingen adress till den tjuvaktige Hermann Heinrich och glömde historien tills jag fick läsa om en del märkliga händelser i några tyska småstäder. Tydligen hade man låtit göra plastavgjutningar av den där kolbiten som alltså verkligen var Hitlers förkolnade mustasch. Det mest besynnerliga var att kopiorna påverkade bärarna på de mest otroliga sätt. I de här städerna hade hälsningen med höjd högerarm plötsligt blivit vanlig igen. Ovanligt många barn i dem döptes nu till Adolf och Eva. Personer som tidigare ansetts som kattälskare annonserade numera efter schäfervalpar, helst svarta tikar som de döpte till Blondi. Krogar och värdshus som tidigare levt gott på öl och sprit tappade stadigt kunder, och antalet vegetariska rätter på restaurangmenyerna ökade på bekostnad av kötträtterna. Och en kvällstidning berättade att man i en skola tvingat eleverna att lära sig läsa frakturstil.

Alla dessa händelser var för mig en kuslig påminnelse om det första mötet med Hermann Heinrich och hans guidning i Berlin. Jag kunde inte dra någon annan slutsats än att kolbiten verkligen var Hitlers mustasch som förkolnat och på något sätt skiljts från hans förbrända kropp. Jag kunde acceptera att denna kolbit besatt magiska egenskaper, men hur hade Hermann Heinrich lyckats föra över mustaschens magi till sina plastreproduktioner? Det var en fråga som ständigt kom tillbaka i mina tankar.

Någonstans i världen finns idag ett lager med dessa mustaschkopior. De har tulldeklarerats som skämtartiklar, men en dag kommer de kanske att distribueras till människor som menar allvar.

Det bör tilläggas att jagsjälv aldrig har rört vid en sådan plastkopia. Däremot har jag vid några få tillfällen hålit kolbiten från Berlin i min hand. Kan det förklara att jag nu på min ålders höst då och då upplever besynnerliga ryckningar i högerarmen?

Mygg och erotik

Min debut som diktare skedde 1956. I ett av sina sista nummer publicerade litterära tidskriften All Världens Berättare en av mina dikter med titeln ”Men myggen förtar de älskandes glädje”.

Dikten är en hyllning till den fria kärleken men i än högre grad till kärleken i det fria. Med sommarens intåg ersatte många i min generation vinterns dunbolster mot en solig glänta med doftande gräs och blommor. Och tyvärr också befolkad av diverse småkryp som kunde vara rätt irriterande för båda parter. Det är bakgrunden till denna dikt som alltså gav en ung man från Uppsala officiell status som poet. Senare skulle jag se andra av mina dikter utgivna på små förlag, innan min poetiska ådra sinade.

P.S. Honoraret var 75 kr och det hämtade jag genast ut i kassan (på den tiden var det kontanter som gällde). Från förlaget traskade jag iväg till en guldsmedsbutik och köpte en slät förlovningsring till min fästmö. På kvällen blev det en stillsam förlovningsfest på en av huvudstadens många restauranger. Jag minns inte vilken men det var inte Berns i alla fall, för där arbetade min fästmö som hovmästare och en oskriven regel förbjöd restauranganställda att besöka sina arbetsplatser på fritiden. D.S.

Fri kärlek i Skottland

Fräcka folkliga visor har länge intresserat mig, kanske ända sedan tidiga år. När min dragspelande far tröttnat på ”Avestaforsens brus” och tagit sig ännu en sup hände det att han övergick till några takter av ”Rullan går på Bomans vind”. Senare i livet återhörde jag den och många andra ”fula” svenska folkvisor tolkade av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på LP:n ”Folklår” (1977). För att nu inte tala om sensationella ”Bordellmammans visor” med Jonny Bode (utgiven 1968).

Mitt intresse för folkmusik ledde så småningom fram till skottarnas egen Bomans vind, den heter ”The Ball of Kirriemuir” (även ”The gathering of the Clans”). Visan skrevs på 1880-talet och lär vara inspirerad av verkliga händelser i distriktet Kirriemuir. Festen sägs ha börjat den första augusti. Hur det nu är med den saken, visan har en klatschig melodi och en lika klatschig refräng: ”Wha’ll dae ye, lassie, Wha’ll dae ye noo? The mon wha did ye last nicht, Cannae dae ye noo”.

I visan figurerar alla byns invånare, från kyrkoherden till den syfilitiske brevbäraren som fick nöja sig med brevlådan. Under åren har också diverse kända personer inkorporerats i visan, t.ex. Winston Churchill med sin feta cigarr och Sir Malcolm Sargent, Englands mest kände dirigent, som här får dirigera med sitt könsorgan.

På 1990-talet skapade jag dioramor med erotiska motiv. Dessa uppmärksammades av nyöppnade Museum Erotica i Köpenhamn och vi inledde ett samarbete. Museet ställde ut såväl mina tavlor som ”tittskåpen”. Jag gjorde också dioramor på beställning och en av dem var just den stora modellen på bilden med över 100 figurer i situationer som beskrivs i den skotska balladen. På väg framför borgen ses bl.a. de jungfrur som hämtats från Inverness (”Four and twenty virgins, Cam doon frae Inverness, And when the ball was over, There were four and twenty less) och nere i högra hörnet dirigerar Sir Malcolm…

Min hyllning till den fria kärleken i Skottland var utställd i museets entré. Tyvärr stängdes Museum Erotica våren 2009 på grund av ekonomiska problem och ingen tycks veta vart samlingarna tog vägen. Troligen såldes en del till andra erotikmuseer i världen.

Bästa inspelningen av ”The Ball of Kirriemuir” är enligt min mening gjord av operasångaren Kenneth McKellar på Youtube (x-rated).

Amerikanska folksångare har spelat in egna versioner, bland dem Jimmy Croce. Men den bästa av dessa är gjord Oscar Brand, som i mitten på 1950-talet gav ut tre LP med ”bawdy ballads”. Hans version heter ”The Ball of Ballynoor”.

HALAL OCH HARAM

För mer än tio år sen uppmärksammade jag hur inflödet av muslimer lett till att alltfler stora butikskedjor fyllt på sina lager med halalcertifierade produkter. Det som fick mig att öppna ögonen för detta var Willys som skyltade med ”halalkyckling” i frysdiskarna. I likhet med de flesta svenskar hade jag en rätt diffus uppfattning om begreppen halal och haram. Jag visste att halal stod för en slaktmetod som på svenska kallas skäktning. Den innebär i korthet att djuret får halspulsådrorna avskurna utan föregåemde bedövning och tappas på sitt blod. Både denna och den liknande judiska kosherslakten är sedan många år förbjudna i Sverige.

I fallet Willys handlade det om kyckling. Jag försökte ta reda på hur man kunde tillåta denna slaktmetod när det gällde fjäderfä och fick till svar att det rörde sig om kycklingar som importerats från Danmark, som inte har motsvarande förbud.

Så småningom startades en diskussion om halal på Facebook där vågorna gick högre än på min blogg. Flera diskussionsdeltagare berättade att de lade ett eller flera baconpaket i kycklingfrysarna för att ”förgifta” dem och hindra muslimerna från att handla. Sådana protester var väl närmast att likna vid en piss i Mississippi. Men diskussionen hade det goda med sig att många fick upp ögonen för begreppet halal.

Halal kan översättas med ”tillåtet” för troende muslimer, medan haram står för motsatsen. Fläskkött är exempelvis haram. Men inte bara bacon och fläskfilé utan också alla produkter som innehåller någon form av svinfett, t.ex. krämer och skönhetsmedel är haram. För att vägleda de troende certifierar man numera godkända produkter och förser förpackningarna med en speciell etikett. För en muslim är denna en sort kvalitetsstämpel.

Denna certifiering sköts av kommissioner i såväl muslimska som icke-muslimska länder. För att få en produkt halalgodkänd måste tillverkaren intyga att inga haram-råvaror använts vid framställningen. Samtidigt godkänner tillverkaren att 2,75 procent av den årliga omsättningen för denna produkt betalas till certifieringskommissionen. Pengarna går enligt uppgift till välgörande ändamål i den muslimska världen, till skolor och till moskébyggen. Det finns också obekräftade uppgifter om att det i västvärlden terrorklassade Muslimska brödraskapet delvis finansieras av halalintäkterna.

Några procent av intäkterna för en viss vara låter ju inte så mycket, men då bör man vara medveten om att så gott som alla jättar inom den internationella livsmedelsindustrin har ett halalsortiment. Schweiziska Nestlé S.A. är ett av världens största företag i livsmedels- och dryckesbranschen. Alla produkter från koncernen är halalcertifierade (nudlar, drycker, chokladartiklar, såser och mjölkprodukter m.m.).

Man räknar med att det finns knappa 2 miljarder muslimer i världen. Alla är inte bokstavstroende men majoriteten rättar ändå sina mat- och dryckesvanor efter koranen och sharia. Enligt statistik från 2021 spenderade den muslimska världen 1,3 triljoner USD på matvaror och drycker. Det handlar alltså om en jättemarknad som växer starkt för varje år, framför allt i Europa med det stora inflödet av muslimer.

Det bör också tilläggas att halalcertifieringen numera omfattar kläder, media och underhållning, resor, farmaceutiska produkter och kosmetika.

Jag insåg på ett tidigt stadium att det inte var lönt att bedriva någon sorts kampanj mot halalprodukter. Nu har andra halalmotståndare skapat en grupp på Facebook som något oegentligt heter ”Nej till halalcertifierade produkter utan tydlig märkning”. Gruppen har i skrivande stund ca 9000 medlemmar. Avsikten är dels att få livsmedelskedjor som Willys, ICA, Coop m.fl. att ta bort halalcertifierade varor i sortimentet och dels att förtydliga märkningen med stora etiketter så att konsumenten inte av misstag köper en halalcertifierad vara.

Mina invändningar är bl.a. att märkningen i första hand är avsedd för muslimska kunder och inte ska ses som en varning riktad till den övriga kundkretsen. Att som det föreslås i gruppen välja alternativa varor till de halalcertifierade är lika meningslöst som att lägga ett paket bacon på halalkycklingen, även om det kan ge en och annan lokal tillverkare lite extra klirr i kassan.

På den tiden då jag själv var engagerad i problematiken föreslog jag att man skulle ha en särskild avdelning för halalvaror i stormarknaderna. Men utvecklingen har gått snabbt och i så fall skulle nog en stor del av hyllorna med det ”vanliga” sortimentet gapa tomma idag.