Varje morgon inspekterades terrängen runt vindkraftverken och rensades på döda rovfåglar och fladdermöss så att djurvännerna inte fick nya fynd att förfasa sig över. Vid en sådan runda upptäckte en av inspektörerna en avhuggen hand på marken. Den var kapad strax ovanför handleden. Handen var mycket vacker, som en kvinnohand, och det fanns inget blod vid sårkanterna. Vid närmare påseende fanns det heller inga ben i handen. Den var som en tom men utspänd handske.
Fyndet ledde till att man gjorde en grundlig undersökning av det aktuella området. Inspektörerna hittade då vita tygrester och i dessa andra kroppsdelar – ett ben, en avhuggen arm, en torso och huvudet av en blond ung man. Gemensamt för fynden var att de saknade såväl blodådror som skelett. Här och där påträffades rester av vad som liknade fjäderklädda vingar.
Alla fynd överlämnades till universitetssjukhuset för obduktion. Vid denna konstaterades att samtliga kroppsdelar kom från den blonde unge mannnen och så även vingarna. Det rörde sig alltså om en ängel som kolliderat med vindkraftverkets propeller och styckats av de snabbt roterande propellerspetsarna.
Ingen av läkarna hade nånsin sett en död ängel förut och de flest av dem trodde att änglar bara var religiösa sagoväsen. Nu visste de bättre. Som att änglar fanns i verkligheten och hade en helt annan typ av fysik än människor. De saknade ben och skelett, i stället hade de i likhet med trollsländor och andra insekter en sorts exoskelett. Det gjorde deras kroppar ihåliga och lätta och lämpade för flygning. Man kunde se att vingarna var förbundna med starka muskler, men hur muskulaturen kontrollerades förstod man inte. Det troliga var förstås genom impulser från hjärnan – problemet var bara att ljuslockiga kraniet var lika tomt som övriga delar av änglakroppen.
Fyndet hölls hemligt och kroppsdelarna transporterades till en militärbas långt från vindkraftverken. På basen började andra specialister fotografera kroppsdelarna och passa ihop dem. Det visade sig att alla delar fanns och var så gott som oskadda. När man pusslat ihop dem hade man en hel änglakropp liggande på obduktionsbordet. Den var exakt 150 cm lång och vägde endat 10 kg. Ängeln gavs smeknamnet Angelo i brist på bättre, alltså ett maskulint namn trots att den inte hade något könsorgan överhuvudtaget (och inte heller urinledare eller anus).
Änglar ingår ju i den religiösa mytologin och därför tillkalllades representanter för olika trossamfund. De fick alla avlägga tysthetslöfte innan de släpptes in till den döda ängeln. Medlemmarna i gruppen föll på knä för att visa detta gudaväsen sin djupa vördnad. Därefter utbröt en animerad diskussion om vilket himmelrike som skickat Angelo ner till jorden. Man diskuterade också om alla änglar såg ut som Angelo. Fanns det möjligen andra änglaraser med mörk hy, mörkt hår och bruna ögon?
En annan fråga som intresserade såväl biologer som präster var änglarnas kosthåll. Angelo hade käkar och tänder och en mun, men varken matstrupe eller magsäck. Så vad levde en ängel av? Prästerskapet var härvidlag mera överens än biologerna. Änglar levde av guds ande som fyllde deras kroppar vid behov och doftade svagt av vanilj. Ännu i döden spred Angelo en behaglig vaniljdoft.
Kunde änglar tala? Angelo hade en tunga och borde alltså kunna forma ljud. Prästerna var överens om att änglar i varje fall kunde sjunga, i de heliga skrifterna talas det ju om änglakörer. Men några stämband fanns inte hos Angelo. Kanske var det bara vissa änglar som kunde sjunga.
Man diskuterade också vad man skulle göra med delarna av den döda ängeln. Lägga dem i en glaskista som förvarades på basen eller som prästerna förslog begrava dem i vigd jord? Balsamering tycktes inte vara nödvändig med tanke på att nu hunnit gå nära en månad sedan Angelo flugit in i vindkraftverket och det inte fanns minsta tecken på förändringar i exoskelettet. En entomolog bekräftade att man som regel inte behövde några konserveringsmedel då man monterade insekter på nålar.
Problemet löste sig självt. När man öppnade dörren till obduktionssalen en morgon var alla Angelos kroppsdelar borta. Bordet där de legat var helt tomt, på det vita underlägget fanns inte minsta spår eller avtryck. Alla som haft med den döda ängeln att göra skyndade till för att med egna ögon se vad som hänt. Rummet hade inga fönster och enda dörr. Några brytmärken fanns inte, det var som om delarna upplösts i intet.
I realiteten hade änglarnas herre skickat ner en ängel för att hämta Angelo, stoppa kroppsdelarna i en medhavd säck och flyga tillbaka upp i himlen. Den väntande guden såg till att kroppsdelarna omedelbart fogades samman varpå han väcktes till liv med en pust av den gudomliga andedräkten. När Angelo nymornad stod inför sin herre upptäcktes att hans vänstra öra saknades. Ängeln som hämtat honom försäkrade att han fått med alla kroppsdelar och att han inte tappat någon vägen. Änglarnas herre mumlade något om att det fick man utreda vid ett senare tillfälle. Nu handlade det om hur Angelo kunnat flyga in i vindkraftverket trots att lägsta tillåtna flyghöjd för änglar var 500 meter.
Rät skamsen erkände Angelo att han velat ta sig en närmare titt på detta mänskliga påfund. När han kom nära var suget från propellern så starkt att han drogs in och hackades i småbitar av propellern. ”Låt detta bli en varning för er alla”, sa änglarnas herre. ”Det var bara på grund av min godhet som jag väckte honom till liv. Att han nu står här inför oss utan sitt vänstra öra är en påminnelse om vad som kan hända en alltför nyfiken och tanklös ängel.”
De andra änglarna retade honom och kallade honom Angelo Utan Öra, ty tvärtemot vad många påstår är inte änglar alltid några änglar. De kan faktiskt vara rätt jävliga. Och för att händelsen inte skulle upprepas och ännu en ängel flyga in i ett vindkraftverk ökades den lägsta tillåtna flyghöjden för änglar till 1000 meter.
Så nu vet du det.