På sistone har jag allt oftare haft anledning att undra över varför alla som dött ska ”vila i frid” eller ”RIP” som det skrivs i den anglosaxiska världen. En sådan önskan förutsätter att den döde kommer att förpassas till en orolig och stormig värld, där inte ens ett lik får ligga i fred – ett dödsrike lika fullt av dispyter och våldsamheter som det han eller hon lämnat.
Men så kan vi väl inte ha det, antingen vi stoppats ner i jorden för att ruttna eller blivit till aska i ett krematorium. Vem eller vad ska i så fall ge sig på oss och störa vår vila? Hin håles alla smådjävlar kanske?
Vilken modern människa som helst inser ju att döda personer oavsett de vilar eller inte knappast behöver bekymra sig om störningar av något slag. Det är ytterst ovanligt att man bygger höghus på kyrkogårdar eller anordnar rockkonserter i urnlundar. På båda ställerna brukar det vara dödstyst i ordets egentliga bemärkelse. Så varför måste friden särskilt framhållas?
Kanske åsyftas det kaos som med all säkerhet kommer att känneteckna den Yttersta dagen, Uppståndelsen eller vad man nu vill kalla den. Tänk er själva när miljarder döda i olika stadier av förruttnelse ska förpassa sina kvarlevor till Paradiset… Du store vilket oväsen, vilken stank, vilka skrik kommer inte att uppfylla hela jorden denna dag! Man måste nog vara Gud själv för att stå ut med allt detta.
Men nu går jag händelserna i förväg. Det var ju om den sista vilan detta skulle handla och om en floskel som blivit allmänt accepterad när man apostroferar en avliden person. Jag kan fortfarande inte förstå vad som skulle störa mig själv som död eftersom jag varken tror på ett liv efter detta eller domens dag. Ett ganska långt liv räcker för mig, jag mår inte bättre av ett RIP eller VIF efter min död då jag ju också slutat läsa (antar jag på goda grunder).
NARRSKEPPET seglar igen 