HITLERS MUSTASCH

Av ALF AGDLER

I likhet med många samtida unga män bar Adolf Hitler mustascher. Först en sorts knävelborrar kokett uppsnurrade med vax och till slut den lilla fyrkant under näsan som också var ett av Chaplins attribut. Det påstås till och med att Hitler var så förtjust i Chaplins filmer att han lånade mustaschen från dem. Andra källor gör gällande att Hitler hade komplex för sin långa näsa och tyckte att den var mindre iögonenfallande med en liten svart mustasch på överläppen. Hur som helst, Chaplinmustaschen blev snart en Hitlermustasch.

Första gången jag besökte Berlin efter krigsslutet tilldelades jag en personlig guide som visade mig runt bland ruinerna. Han hette Heinrich i efternamn och var påfallande lik en av nazikoryféerna, nämligen Heinrich Himmler. När jag noterade det skrattade han förläget: ”Du är inte den förste som säger det, men kom ihåg att jag heter Heinrich i efternamn”. Ibland undrade jag om det var en slump att han hette Hermann i förnamn. Men om det frågade jag honom aldrig.

Hermann Heinrich var en duglig ciceron i ruinstaden som visade mig alla de kända kvarteren. När vi befann oss utanför det som en gång varit ingången till Hitlers bunker och gården utanför där man bränt hans och Eva Brauns kroppar hade ryssarna städat undan de mesta. Det påstods att ryssarna tagit hand om Hitlers kranium och skickat det till en anatomisk institution i Moskva, en uppgift jag aldrig haft anledning att betvivla. Redan bolsjevikerna sparade ju Rasputins genitalier efter avrättningen.

När vi stod där bland soporna upptäckte jag ett litet föremål som tydligen undgått den ryska städpatrullen. Det liknade en bit kol. Jag tog upp biten och stoppade den i rockfickan som en suvenir från platsen. Långt senare hittade jag den i fickan och undersökte den närmare. Jo, visst var det ett stycke kol, kvadratiskt, med ett par centimeter långa sidor och bara någon halv centimeter tjock. När jag höll upp biten mot ljuset kunde jag tydligt se parallella linjer som liknade skäggstrån i kolbiten.

Något tiotal efter detta fick jag ett oväntat telefonsamtal til min bostad i Stockholm. Den som ringde var Herrman Heinrich. Han sa att han var på affärsbesök i Sverige och att han gärna ville träffa mig. Han frågade också om jag hade kvar den där kolbiten. Jovisst, men varför undrade han det? ”Det ska jag berätta när vi ses.”

Vi sågs samma dag hemma hos mig. Jag kände först inte igen Hermann Heinrich som blivit tunnhårig och bar runda glasögon. På överläppen växte en kortklippt mustasch. Likheten med Himmler var än mer påfallande än när vi träffades i Berlin. När jag frågade vad som fört honom till Sverige svarade han att han var representant för ett internationellt företag som bland annat sysslade med precisionsgjutningar i olika plastmaterial.

Jag tog fram asken med kolbiten och annat krafs som jag samlat på mig under resorna i olika länder. Hermann granskade den med ett belåtet leende och frågade om han kunde få köpa den. Jag svarade att jag gärna ville behålla den. En suvenir. Han lät sig nöja med svaret.

Sedan vi tagit adjö ställde jag tillbaka asken och upptäckte då att kolbiten var borta. Hermann Heinrich hade helt sonika stulit den! Det retade mig att jag inte hållit bättre koll på denna suvenir från Berlin. Samtidigt fick det mig att undra över vad det kunde vara som gjorde den där kolbiten så åtråvärd. Diamanter är ju i och för sig också kolbitar, men jag inbillade mig att de var betydligt vackrare också i oslipad form än den här flisan som legat bland soporna utanför Hitlers bunker.

Jag hade ingen adress till den tjuvaktige Hermann Heinrich och glömde historien tills jag fick läsa om en del märkliga händelser i några tyska småstäder. Tydligen hade man låtit göra plastavgjutningar av den där kolbiten som alltså verkligen var Hitlers förkolnade mustasch. Det mest besynnerliga var att kopiorna påverkade bärarna på de mest otroliga sätt. I de här städerna hade hälsningen med höjd högerarm plötsligt blivit vanlig igen. Ovanligt många barn i dem döptes nu till Adolf och Eva. Personer som tidigare ansetts som kattälskare annonserade numera efter schäfervalpar, helst svarta tikar som de döpte till Blondi. Krogar och värdshus som tidigare levt gott på öl och sprit tappade stadigt kunder, och antalet vegetariska rätter på restaurangmenyerna ökade på bekostnad av kötträtterna. Och en kvällstidning berättade att man i en skola tvingat eleverna att lära sig läsa frakturstil.

Alla dessa händelser var för mig en kuslig påminnelse om det första mötet med Hermann Heinrich och hans guidning i Berlin. Jag kunde inte dra någon annan slutsats än att kolbiten verkligen var Hitlers mustasch som förkolnat och på något sätt skiljts från hans förbrända kropp. Jag kunde acceptera att denna kolbit besatt magiska egenskaper, men hur hade Hermann Heinrich lyckats föra över mustaschens magi till sina plastreproduktioner? Det var en fråga som ständigt kom tillbaka i mina tankar.

Någonstans i världen finns idag ett lager med dessa mustaschkopior. De har tulldeklarerats som skämtartiklar, men en dag kommer de kanske att distribueras till människor som menar allvar.

Det bör tilläggas att jagsjälv aldrig har rört vid en sådan plastkopia. Däremot har jag vid några få tillfällen hålit kolbiten från Berlin i min hand. Kan det förklara att jag nu på min ålders höst då och då upplever besynnerliga ryckningar i högerarmen?