Ju äldre man blir desto närmare kommer man sina förfäder. Det är som om de kallar på en från sina kistor och askurnor. Berätta om oss för den som vill lyssna. Det är precis vad jag tänker göra i ett antal betraktelser över mina förfäder. Att denna den första av dem handlar om min morfar och släktingar på kvinnosidan beror på att jag hittade ett foto på nätet av min morfar och en av mina morbröder som jag aldrig sett tidigare.
Morfar hette Karl Gustav Pettersson och var född i Rasbo utanför Uppsala 1874. Föräldrarna var statare. Sonen sökte sig till Uppsala och vidare till Vendel norr om staden. Där träffade han en flicka från gården Torkelsbo. Hon hette Anna Lovisa Eriksdotter. 1903 ingick de båda äktenskap och redan på våren samma år föddes dottern Anna Maria. Hon levde i endast ett par år och dog i difteri 1905. Året före, 1904, föddes min mor Greta Lovisa och 1906 sonen Johan Gustav. Ett år senare nedkom Anna Lovisa med tvillingar, en flicka och en pojke. Flickan döptes till Ida Valborg och dog efter bara några månader, medan pojken Karl Oskar levde till hög ålder.
Omkring sekelskiftet 1800-1900 emigrerade många svenskar till USA. Bland dem fanns min morfars föräldrar som lät döpa sig till mormoner innan de for. Även morfar Karl Gustaf och hans bror August blev döpta av de kringresande predikanterna. August följde med föräldrarna och några av syskonen, men Karl stannade i Sverige – enligt vad det berättats ville han inte göra en så lång båtresa när han inte kunde simma!
Trots att Karl Gustaf var ingift med en välbeställd flicka lyckades han inte behålla Torkelsbo. Han och familjen flyttade sedan till Läby utanför Uppsala. Läby gästgivargård ägdes av en man som hette Karl Pettersson och när morfar övertog arrendet skapade det viss förvirring. Därför kallades min morfar i fortsättningen Karl Pettersson Bonde.
Gästgiverier var en sorts anhalter för vägfarande. År 1561 utfärdade Erik XIV en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och hö som foder till hästarna. I början på 1600-talet ålades alla häradshövdingar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 1/2 mils mellanrum, vilket innebar att det nu fanns betydligt fler än tidigare.
Läby gästgivargård var den närmaste norr om Uppsala och användes flitigt av resande till och från staden. Morfar Karl tycks ha haft god hand med hästar. Skaffningen sköttes av hustrun Anna och efter hennes död i början på 1930-talet av en hushållerska som också hette Anna och ses på bilden nedan.
Så småningom flyttade morfar och sönerna till ett torpställe norr om Björklinge. Där såg en hushållerska till att morfar blev ompysslad medan sönerna arbetade med byggen på olika håll i trakten. Jag minns besöken på torpet och hushållerskan Emma som var tjock och luktade svett. Min mor påstod att hon varit luder i Stockholm men rolig var hon. ”Stadsbor är underliga – de äter ute och skiter inne”. Det är sådana skämt man uppskattar när man är i tioårsåldern.
Första bilden visar morfars föräldrar och deras stora barnaskara – morfar är den långa pojken till höger. Hur många av barnen som följde med föräldrarna till USA vet jag inte, bara att morfar inte gjorde det. På bild 2 ses tre av gästgiveriets hästar och morfar med sönerna Gustav och Oskar. Tredje bilden är också tagen på Läby gästgiveri. Personerna är hushållerskan Anna, morfar och de båda sönerna Gustav och Oskar.
NARRSKEPPET seglar igen 