FARFAR – den högfärdige kakelugnsmakaren

Idag vet inte alla vad en kakelugnsmakare var. Utan att gå in på detaljer var det en man som tillverkade kaklet i en kakelugn och även monterade det på plats. Det var ett aktat hantverksyrke.

År 1846 födde 20-åriga pigan Karolina Kristina Ersdotter en oäkta son som döptes till Anders. Han växte upp i Wänge by i Uppland och blev med tiden rättare på en gård. Men staden Uppsala lockade och 1900 finner vi honom som arbetare vid Erlangens Bryggeri. Då var han änkling sedan 10 år tillbaka. Hans hustru Maria Charlotta hade dött i tuberkulos 1890. Enligt kyrkböckerna var han far till inte mindre än fem barn. Ett av dessa barn var min farfar Herbert Emanuel född 1878.

Den 5 mars 1900 utbryter en kraftig eldsvåda på Erlangens Bryggeri, den största brand som drabbat staden på mycket lång tid enligt Upsala Nya Tidning. Brandkåren lyckades omsider släcka elden men då var den stora träbyggnaden så gott som förstörd. Och än värre – ”inne i bryggeriet befann sig 55-årige förre rättaren, numera bryggeriarbetaren Anders Andersson och det lyckades honom ej att rädda sig”. Tidningsartikeln berättar också att tre av barnen bodde hemma när katastrofen inträffade. Min farfar var fyllda 21, hans bror Henrik Bernhard var 20 och dottern Olga Marina 15 år.

I kyrkböckerna kan man läsa att Herbert Emanuel två år senare gifte sig med Tilda Kristina Johansson från Ramsele i Ångermanland. Om denna Tilda Kristina och hennes stora släkt finns mycket att berätta, men det sparar jag till ett följande avsnitt i den här lilla serien.

Min farfar tycks ha varit besluten att skaffa sig ett bättre liv än det hans far kunnat erbjuda sina barn. Han började med att byta efternamn. Andersson var ju alldeles för vanligt, han ville ha ett nytt namn med klass. I Uppsala fanns en akademikerfamilj med efternamnet Agdur och även uppsatta personer som hette Adler. Farfar tog den första stavelsen respektive den sista ur de båda och skapade på så sätt det nya efternamnet AGDLER. Det registrerades 1905, samma år som min far Rune Herbert Sixten föddes.

Uppsala var vid denna tid en mycket segregerad stad. Akademikerna bodde i stora hyreshus runt centrum eller byggde villor i stadsdelen Kåbo, medan arbetarna befolkade kvarteren i utkanterna med utedass som hygienstandard. Den lilla familjen Agdler bodde i ett hus i Fjärdingen med adress Götgatan. Det låg i ett typiskt arbetarkvarter där de flesta av invånarna arbetade inom lerindustrin. Farfar Herbert Emanuel var anställd på Upsala-Ekeby, hustrun Tilda Kristina sydde klänningar åt de välbeställda professorsfruarna och min far Rune jollrade i barnsängen ackompanjerad av Singer-maskinens taktfasta trampa.

Farfar ville komma bort därifrån, men ekonomin tillät det inte. Det skulle dröja ända tills sonen Rune slutat folkskolan innan han kunde bevisa för omgivningen att familjen Agdler var menad för något större. Rune fick börja på Allmänna läroverket i stället för att gå som springpojke eller dräng någonstans. Pojken hade läshuvud, han läste tyska och matematik, fysik och kemi, han fick en skärmmössa med guldmärke. Men pengarna räckte inte för de fem åren fram till realexamen eller också tappade Rune sugen, oklart vilket.

Upsala-Ekeby startade sin verksamhet 1886. Företaget ägdes då av Uppsalafamiljerna von Bahr, Ekstrand och Holm. Tegeltillverkningen kom igång samma år medan kakeltillverkningen startade året därpå. Efter 1910 hårdnade konkurrensen på kakelugnsmarknaden, främst från Upsala Kakelfabrik AB där Axel Sterner var VD. Denne tyckte sig å andra sidan ”utsatt för en hänsynslös konkurrens från en firma (Upsala-Ekeby) i närheten av Upsala”.

Och så drabbades Herbert av lungsot och måste läggas in på det då nybyggda Centralsanatoriet. Där blev han liggande i ett år innan han konstaterades smittfri. Kanske var det vid den här tiden som hans yngre bror Bernhard höll på att strypa en karl i samband med ett gräl. Han hade betett sig konstigt under en längre tid dessförinnan och spärrades nu in på Ulleråkers sinnesjukhus i stället för att hamna i fängelse.

I början på 1930-talet avstyckade Upsala-Ekeby tomter i ett område som hette Eriksberg. Tomterna såldes till de anställda för 50 öre kvadratmetern. Nu arbetade både far och son på bruket. De köpte en 3000 kvadratmeter stor tomt och byggsatsen till en tvåvåningsvilla från Borohus. Gretas bröder Oskar och Gustav var nu etablerade byggmästare och monterade byggsatsen. Huset stod klart 1933 och ser i stort sett likadant ut idag som när det byggdes, för övrigt är det den enda av de ursprungliga villorna som står kvar i området.

Barndomshemmet levererades i byggsats av Borohus. På nedre våningen bodde farföräldrarna och min äldre bror Rune Lorentz, i övervåningen bodde mina föräldrar och jag. Huset ser i stort likadant ut idag.

Trots att vi bokstavligen bodde under samma tak i över tio år hade jag mycket liten kontakt med min farfar (och även med farmor). Till en del berodde det på att min nio år äldre bror Rune Lorentz i stort sett bodde hos farföräldrarna på nedre våningen. Min mor ogillade det i hög grad och menade att han drog på sig lungsot, även om farfar var friskförklarad.

Som jag minns Herbert Emanuel var han lika sträng som han såg ut och alltid prydligt klädd. Grannarna tyckte att han var högfärdig. Kanske det. Han var i alla fall socialist och på första maj tog han på sig sina finaste svarta kläder och gick med blänkande nyputsade skor med i tåget genom Uppsala. För mig var han en inkarnation av den klassiska arbetarsången av Hannes Sköld i vilken ”varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus”.

Farfar tyckte också om att läsa och hade ett helt bibliotek med både fack- och skönlitteratur. På försättsbladen stämplade han ”Tillhör” och sitt namn. Böckerna förvarades i ett låst skåp med glasad dörr. På ryggarna kunde man läsa titlar som Arbetarens uppslagbok, Elektriciteten och uppfinningarna, Halolas hemligheter och Svenska folkets öden och äventyr av August Strindberg.

1942 dog min farmor i kräfta som man sade på den tiden. Farfars sockersjuka förvärrades och han fick kallbrand i ett ben. Efter amputation och utprovning av en benprotes hamnade han på ett vårdhem i Uppsala, i folkmun kallat Invaliden. Min far och jag besökte rätt ofta denna deprimerande förstuga till kyrkogården, men stämningen lättades upp en del när far bjöd Herbert Emanuel på en sup ur en kvarting brännvin, något som naturligtvis var totalförbjudet. År 1948 avled den högfärdige kakelugnsmakaren. I kvarlåtenskapen ingick en käpp med silverkrycka och en benprotes.

Framför villan ligger ett vackert stenblock med en slät vägg inåt huset. Här har familjemedlemmarna samlats uppe på stenen för ett gruppfoto. Från vänster min far och farfar, där bakom min farmors syster Inga på besök, min mor och jag själv, framför oss min bror och stående min farmor. Kvinnan som sitter så dekorativt är en kusin till min mor.